Mamma till Minelle & Vicke

Ja nu ska jag försöka på mig en fölossningsberättelse fast jag inte minns mer än hälften vad som hände. :P

 

strax efter sex vaknade jag med Henke, satt och åt frukost och kollade på när henke plockade ihop matlåda och sånt han skulle ha med sig till jobbet. Helt plötsligt kände jag typ som ett "klick" och tänkte - vad var det där? ahja .. det var väl inget speciellt.

Under dagen så kom det massa geggamojja, inte som flytningar utan mer vattenliknade. Så vid 16 när henke kom hem så ringde jag förlossningen och fick åka in. Där fick jag lägga mig med ctg och de kollade om det var vattnet som gått, men inget visade på det.

Sköterskan ville kolla om jag öppnat mig något och när hon kollade så kom det där vattenliknade flytningar igen, då kollade hon igen om det kunde vara vattnet och det var det. Så hade hon inte upptäckt det så hade vi inte vetat att det hade börjat läckt vatten.

Fick en tid på söndag 11 mars kl 9.00 om inget hade startat, sen åkte vi hem.

 

Vi gick och la oss nästan direkt när vi kom hem och vid 00.30 började jag få en mensliknade smärta i nedredelen av magen, det blev bara värre och värre och tätare och tätare, helt omöjligt att sova.

Gick runt och vankade och katterna sprang efter mig vart jag än gick.. och det ända som var skönt var att hänga på klösbrädan, men det gick inte Snuttis med på så det gick inge bra.

Kl. 06.00 väckte jag Henke och sen ringer jag till förlossningen, de sa att jag fick komma in men kunde ta det lugnt och äta frukost och så .. Jamen visst.. kunde inte äta eller nått , men lät henke äta.

 

Kom till märlarsjukhuset kl 07.30 och fick ligga med ctg och de kände om jag var öppen och lite andra rutinkontroller. Sen blev jag inskriven på förlossningen, fick en citodon som inte hjälpte alls så fick snabbt lustgas. De klarade jag mig på ett tag men smärtan blev bara värre och värre , till slut fick jag epidural. FYFAAAN vilken smärta det var när de skulle bedöva, trodde seriöst ryggraden skulle gå av, jag bara skrek rakt in i lustgasmasken och hyperventilerade in lustgasen. Hörde ingenting heller, bara en massa brus och ibland mitt namn då och då.

Men sen när epiduralen började värka så var det som att gå på rosa moln, ingen smärta och livet var frid och fröjd. :)

Gick runt med gåstolen, som gnislade så alla trodde det sprang runt en kattunge inne på förlossningen, haha. Man hörde när jag kom iallafall.

 

 

Efter nån timme så började jag känna smärtan igen och jag fick antibiotika, bara för vattnet gått dagen innan, så det inte skulle bli infektion. Fick även värkstimulerande så det skulle komma igång.

 

Tiden gick och gick, och nu började jag få massor med minnesluckor.

vet iallafall att de tvingade upp mig på knä, de skulle hjälpa mig runt, men swich så var jag på knäna, de hann knappt med. Haha. Men det där med knäna var hemskt, kändes som jag skulle skita på mig så var lika snabbt nere i halv sittande läge igen.

 

Vid 23.45 började mina krystvärkar, men sköterskerna var tvungen och gå in till en mer avanserad förlossning så jag låg och krystade för mig själv. Henke vart livrädd och tänkte "tänk om bebisen kommer, vad ska jag göra??" stackarn.

Men tillslut kom sköterskerna in igen, och hon kom ut mer och mer, de ville att jag skulle känna på huvet, men nej det ville inte jag kändes knepigt och stoppa ner handen där nere.

Det tog sån tid att få ut henne så gick göra "dragkampsmetoden" så hade dragkamp med en handuk mellan mig och sköterskan, det gick faktiskt bättre fick mer kraft så kl. 01.32 kom lilla Minelle ut.

 

 

Det första jag sa var " Åhh nu kommer My bli så glad" (my är minelles farmor) hon ville så gärna ha en tjej till barnbarn och det fick hon =)

 

Minelle är det bästa som hänt oss och vi älskar henne mest av allt ♥